Le retour au classicisme

Tillbaka till klassicismen, tillbaka till det tidlösa. Ibland vandrar man iväg i livet, i världen och i sin stil i förhoppning om att finna sig själv, sin mening och sin identitet bara för att komma hem och finna den precis just där. Hemma. Lite så kan jag känna just nu. Jag har skrivit om det tidigare, att jag väljer att hålla mig till de saker jag alltid tyckt om. Ibland behöver man prova lite annat för att märka vad det är som faktiskt består just för en själv. Det är ju så indivuellt. Jag själv tex, är uppvuxen i ett hem med oljemålningar målade av pappas olika syskon. klassiska stilleben och landskap. När jag växte upp kunde jag inte få nog av at tillbringa tid i deras ateljeer på Sicilien. Doften av oljefärg får mig fortfarande att transporteras tillbaka i tiden, tillbaka till trånga bakgator och små konstnärsatlejer i Palermo. Jag tittade hur de målade, blandade färger och försökte ta in allt. När jag var 9 gjorde pappa ett staffli till mig som jag använde flitigt och jag målade så många vaser med vilda blommor. Sedan kom en period då jag plockade bort alla oljemålningar. De kändes passé och dammigt. Men nu, nu har jag hittat tillbaka till dem och det känns helt rätt och så härligt familjärt. Som att komma hem igen. Sist jag var på Sicilien så fick jag två tavlor av min farbor Claudio men det är inte förrän nu som vi äntligen ramat in åtminståne en av tavlorna. Vi använde helt enkelt en annan ram och anpassade den efter denna tavla. Sedan målade jag ramen svart. Allt föll på plats.

Den bruna linneduken är gammal, mamma köpte eller fick den i Italien någon gång när jag var liten. Porslinet är second hand, gjort i Marais, Paris. Klänningen jag har på bilden är från Tôteme.