Jag kom nyss hem från Spanien igen. Det är en hel del pappersexercis med att köpa hus men nu är faktiskt allting klart. Det var 4 intensiva dagar med mycket regn och blåst. Möten med advokater och överlåtelse av alla avtal som vatten, el, försäkring mm. Första gången på flera år som jag åkte ner själv. Lite omständigt men det gick ändå, speciellt när man är lite enveten och viljestark.
Jag åkte också upp till Villa la Romana så klart, första gången jag tog bilen ut dit själv. Även om det var regnigt och mulet så tycker jag att det är så vackert. Så fort jag svängde av den stora vägen och kom in på grusvägen längs olivlundarna och mandelträden så kände jag hur axlarna sjönk och andningen blev djupare. Det känns precis som att komma hem.
Denna gång lärde jag känna flera av grannarna. Vårt hus ligger nära några andra så vi bor inte helt ensamma där på berget vilket känns tryggt. Jag lärde känna grannen Sol som de andra grannar kallar för hippe, han odlar mycket eget och hjälpte mig klippa upp ett hänglås som nyckeln försvunnit till. Sedan lärde jag känna Kati och hennes son Leo. Hon bjöd på te och tipsade om internetbolag medans kitteln visslade i köket. Jag är otroligt berörd över den värme som mina nya grannar har visat mig. Öppnat sina hem och armar. Jag kände mig på riktigt omhuldad, tror inte jag någonsin känt så i Sverige. Är det för att det är en bra bit in på den spanska landsbygden? Eller har jag bara haft otrolig tur? Kanske en blandning av båda. Oavsett vad så känner jag att jag fått en försmak av hur livet här kan komma att bli i framtiden. Lite långsammare, lite varmare, mer närvarande och mer meningsfullt. Jag längtar redan tillbaka så det nästan gör ont.
