Vårdagjämningen – att börja röra sig med ljuset

Dagarnas längd har sakta förändrats under en längre tid, men det är först runt vårdagjämningen som det blir tydligt på ett annat sätt. Ljuset och mörkret väger lika, och något i kroppen tycks registrera det, även om man inte aktivt tänker på det.

I år märkte jag det genom en starkare dragning utåt. Jag ville vara i trädgården och utomhus, så mycket som möjligt.

Att arbeta jorden igen

Jag började rensa odlingsbäddarna, sådant som fått ligga kvar över vintern och nu kändes redo att släppas. Det är ett stillsamt arbete, repetitivt på ett sätt som gör att tankarna får röra sig utan att fastna.

Jorden var mörk, fuktig, redan i rörelse. Jag gödslade, vände ner material som långsamt brutits ner under månaderna som gått. Det som en gång var rester hade blivit något annat, något som nu skulle bära nytt liv. Det finns något tillfredsställande i att se det så konkret. Att inget egentligen försvinner, det bara byter form.

Att så något som redan funnits

Jag sådde ringblommor, från frön jag samlade i höstas. Det är en särskild känsla att arbeta med frön man själv sparat. De bär på en kontinuitet, något som sträcker sig över säsonger. Det är inte början från noll, utan en fortsättning. När jag strösslade dem i jorden tänkte jag på hur sådd historiskt ofta varit mer än bara en praktisk handling. I många kulturer fanns små ritualer kring den här tiden på året, som ett sätt att markera övergången.
En medvetenhet om att det som nu sätts i jorden är beroende av så mycket mer än bara själva handlingen.

Vår i Solhuset – växthuset- orangeriet

Växthuset har förändrats snabbt de senaste dagarna. Temperaturen steg upp mot trettio grader i helgen, och det som tidigare varit en skyddad plats känns nu mer som ett eget litet klimat. Jag har börjat tänka på det som ett solhus, mer än ett växthus.

Det är något med ljuset och värmen där inne. Hur bra det får mig att må.
Jag satt där en stund, utan att göra något särskilt. Bara lutad mot värmen, med den där stillheten som infinner sig när kroppen får tillräckligt med ljus och slappnar av i värmen.

En enkel tanke

Det är lätt att göra saker mer komplexa än de behöver vara. Men ibland känns det som att det egentligen inte är mer komplicerat än så här: Ljus. Värme. Vatten. Näring.
Vi svarar på det, precis som växterna gör. Skillnaden är kanske mest att vi har fler lager ovanpå, fler sätt att störa det som egentligen är ganska enkelt.

Att sitta i solen, att arbeta med händerna i jorden, att följa ett skifte i säsong – det påverkar kroppen direkt, utan att behöva översättas.

Kanske är vi, i grunden, inte så långt ifrån en växt.

En äldre rytm

Vårdagjämningen har markerats i många kulturer långt innan den fick en plats i en kalender.
Som en tid för sådd, för förberedelse, för att börja röra sig efter vinterns vila.
Det är en rytm som fortfarande finns kvar, även om den ibland hamnar i bakgrunden.
Man märker den när man är ute tillräckligt länge. När man låter kroppen vara i samma tempo som det som växer.

Att inte skynda

Det finns en förväntan kring våren, att allt ska hända snabbt.

Men det som sker i jorden har en annan tidsuppfattning. Det rör sig framåt, i sin egna takt.
Fröna ligger där nu.
Bäddarna är förberedda.
Ljuset finns där.
Resten kommer att ske i sin egen takt.

Att följa det som redan pågår

Det är kanske det jag tar med mig mest från de här dagarna.
Att det inte handlar om att starta något nytt, utan om att conecta med naturen och till något som redan är i rörelse.
Att göra det lilla som behövs, och sedan låta processen fortsätta.

Inte styra för mycket. Inte skynda på. Bara vara en del av det som ändå händer.