Tre perenner jag alltid återvänder till

I min trädgård är det framför allt tre perenner jag alltid kommer tillbaka till. De har blivit min givna bas, mina favoriter. Om du tycker om känslan av lavendel så kommer du nog att tycka om dessa med.

Perovskia – som rör sig med vinden

Perovskian är en sådan växt som inte riktigt går att fånga i en bild. Den är mer en stämning än en form. Lätt, nästan genomskinlig i sitt uttryck, som ett dis av blått och silver som rör sig med vinden nästan som gräs. Den blommar så länge, långt in på sensommaren, när mycket annat börjar mattas av. Och kanske är det just då man uppskattar den som mest, när mycket annat i trädgården annars börjar tappa lite av sin intensitet.

Den kräver inte mycket. Klarar torrare jord, värme, lite glömska. Och ändå ger den tillbaka på ett sätt som känns så otroligt generöst. Den är inte jättetidig så jag samplanterar den gärna med narcisser och tulpaner. Perovskian kommer upp lagom till att tulpanerna har vissnat.

Kantnepeta ‘Walker’s Low’ – som håller ihop allt

Kantnepetan är kanske den mest användbara växt jag har.

Den väver ihop rabatter, mjukar upp kanter, fyller mellanrum utan att ta över. Färgen ligger någonstans mellan blått och lila, tillräckligt neutral för att fungera med nästan allt, men ändå levande.

Den blommar länge, särskilt om man klipper ner den en gång under sommaren. Och den drar till sig bin och humlor på ett sätt som gör att hela platsen känns ännu mer levande.

Det finns något avslappnat över den. Den är liksom som en lite vildare kusin till lavendeln, och kanske är det just därför den fungerar så bra. Den blir grön och blommar före lavendeln och ofta blommar den in i november hos mig som bor i Stockholm.

Silverarv – lägger sig som ett ljus över marken

Silverarven arbetar närmare marken. Som ett fluffigt täcke. Den breder ut sig som ett tunt, mjukt lager av silvergrått bladverk, nästan som om någon lagt ett filter över jorden. När den blommar blir det ett lätt skimmer av små vita blommor ovanpå. Den döljer tråkiga och fula ytor, passar fint över en mur eller rabattkant. Den binder ihop det som annars kan kännas uppdelat och mjukar upp hörn och raka kanter.

Samtidigt är den tålig på ett sätt som gör den lätt att lita på. Den klarar torrare lägen, mager jord, och fortsätter ändå att breda ut sig där den får fäste. Den är även lätt att propagera och flytta till nya platser i trädgården.

Det de har gemensamt

Om jag ser på dem tillsammans finns det en ganska tydlig linje.

Alla tre rör sig i samma färgskala, även om de uttrycker den på olika sätt. Blått, lila, silver – inget som skär sig, inget som känns för hårt. De känns lite medelhavslika, lite gammeldags och lite vilda. Det gillar jag. De blommar länge, eller håller formen länge.
De klarar sig utan att ständigt bli omhändertagna. Inte några pjåskiga växter.
Och de drar till sig liv. Bin, humlor, rörelse. Det där som gör att trädgården känns levande snarare än arrangerad.