När konst inte landar i kroppen – om biologi, estetik och varför vissa rum känns fel

Jag var nyligen på vårsalongen på Liljevalchs konsthall.

Det är en plats jag egentligen vill tycka om. Ett rum för samtida konst, för idéer, för uttryck. Men den här gången blev upplevelsen något helt annat. Det var fullt med människor. Ljudnivån var hög, intrycken många.
Och konsten – åtminstone för mig – kändes spretig, hård, ibland nästan aggressiv i sitt uttryck.
Jag märkte hur kroppen reagerade innan tanken hann formulera något.
En rastlöshet, ville inte stanna upp vid något konstverk bara en stark vilja att gå därifrån.
Till slut gjorde jag det. Jag gick ut, eller nästan rusade ut. Kände mig till och med sur och blev på dåligt humör.

Kroppen väljer före intellektet

Det är lätt att tro att vår upplevelse av konst är intellektuell. Att vi “tycker” något.
Men ofta händer något annat först. Kroppen registrerar före huvudet. Den läser av ljus, färg, form, ljud, rytm. Den avgör om något känns vackert, tryggt, harmoniskt eller fragmenterat. För konst är absolut inte bara en preferens utan minst lika mycket biologi.

Konst som förlängning av biologin

Om man ser på naturen finns estetik överallt – men den är aldrig slumpmässig. Fåglars fjäderdräkter, bon, rörelser och färger är inte bara “vackra”. De är signaler för överlevnad, för attraktion, för balans.
Utifrån det perspektivet blir konst något liknande. En förlängning av människan och ett sätt att uttrycka inre tillstånd i form, färg och material.
Men här uppstår också en viktig skillnad: All konst är uttryck, men inte all konst är reglerande för kroppen.

Biofili – varför vi dras till vissa miljöer

Människan har en inneboende dragning till naturen – det som ofta kallas biofili och vi reagerar positivt på: organiska former, naturliga material, mjuka färgskalor, variation som följer ett mönster. Miljöer som kroppen känner igen. Som signalerar liv, balans och kontinuitet. När dessa element saknas – eller ersätts av något som känns splittrat, hårt eller överstimulerande – kan reaktionen bli den motsatta.
En subtil stress, eller, ibland, en väldigt tydlig som i mitt fall.

När estetik inte bär

Min upplevelse på Liljevalchs konsthall handlade inte om att konsten var “dålig” egentligen även om jag generellt inte är förtjust i populärkultur. Den handlade nog mer om att den inte landade i kroppen för jag uppfattade det som fult. Den saknade något jag intuitivt söker: skönhet, historia,
sammanhang, rytm, materialitet som känns levande.
Istället blev det ett överflöd av ’fula i mina ögon’ uttryck utan förankring.
Och kroppen svarade som den gör i en miljö som inte känns reglerande:
den ville därifrån.

Det vi tycker är vackert är inte slump

Vi pratar ofta om smak som något subjektivt. “Jag gillar det här, du gillar det där.” Men det finns också biologiska mönster i vad vi upplever som vackert:

• symmetri
• proportion
• naturens färgskalor
• material som åldras med värdighet
• ljus som förändras över dagen

Vad vi tycker är vackert är inte bara kulturellt utan faktiskt djupt mänskligt.

Att välja sin estetik är att välja sin miljö

Det här är också varför det spelar roll hur vi inreder våra hem. Vilken konst vi omger oss med. Vilka material vi lever nära. Estetik är ju långt ifrån något ytligt, det är ett sätt att påverka nervsystemet.
Ett rum kan lugna, störa, inspirera, trötta ut. Ofta sker det utan att vi riktigt förstår varför.

En annan typ av skönhet

Den skönhet som känns självklar för mig och som lugnar mitt nervsystem hittar jag ofta i naturen, äldre hantverk, enkla material, material och miljöer som fått patina över tid. Estetik som bör på historia.

Att lyssna på kroppens svar

Kanske är det där jag landar efter den där eftermiddagen, att det inte alltid är nödvändigt att förstå allt intellektuellt. Många gånger räcker det att notera hur kroppen reagerar. Att gå därifrån när något känns fel och stanna där något känns rätt.

För i slutändan är det kanske just där, i den tysta responsen, som vår mest ärliga relation till estetik finns.

Inte i vad vi borde tycka är vackert.
Utan i vad som faktiskt känns givande och som gör oss på bättre humör.